1939 Råsundavägen (dåvarande Stockholmsvägen) vid Näckrosen. Axel Skoglund promenerar med sonen Ingemar mot Sundbyberg. 
Strutsfarmen. I bakgrunden syns Vattentornet. 
Strutsfarmen vid Filmstaden 
Strutsfarmen vid Filmstaden.
Historia
Vid sekelskiftet rådde stor bostadsbrist i Stockholmsregionen. År 1907 köpte Stockholms Nya Spårvägs AB egendomen Ellenhill, omfattande 92 hektar, av grosshandlaren Emil Herrman för en miljon kronor (motsvarande drygt 50 miljoner kronor i 2014 års penningvärde).
Samma år upprättades den första vägplanen för Råsunda, där näckrosområdet lades ut som blivande utomplansområde, med spårvägsgenomkorsning, på den blivande Stockholmsvägen.
Näckrosområdet bestod av skogsmark och bondmark fram till 1910, då det nya vattentornet invigdes och bröt mönstret.
Ungefär samtidigt, 11 maj 1910, öppnades spårvägen fram till Sundbybergsgränsen. År 1911 blev Råsunda municipalsamhälle och 1912 fastställdes stadsplan för Råsundas då centralaste delar.
Åren 1923–1931 upprättasde ett flertal stadsplaneförslag för Näckrosen, bland annat av Albert Lilienberg. Planerna avslogs samtliga med anledning av att de inte uppfyllde statens krav på infrastruktur.
1932-1933 upprättades en stadsplaneändring för 1912 års stadsplan, där Näckrosområdet ingick i utvidgningsområdet. Planen upprättades av Länsstyrelsens infrastrukturansvarige och hade som främsta syfte att få igenom förortsbanan, ett mål som uppfylldes med råge då planområdet inom och nära Näckrosområdet uppvisade hela fem reserverade sträckningar, inklusive den existerande banvallen på Stockholmsvägen.
Planen var i huvudsak influerad av Le Corbusiers stadsplanekonst. I Näckrosområdet genomfördes aldrig någon byggnation enligt planen, av ekonomiska skäl, men också på grund av att planen utsatts för en förödande offentlig kritik och att planförfattaren avled vid ettårsjubileet för planen.
Kommunen ansågs ha brutit mot Kungl. Maj:ts förbehåll för fastställandet av stadsplanen och dels för att planen inte innehöll erforderliga stadsplanebestämmelser, men väl byggnadsföreskrifter och förelägganden för både Länsstyrelsen och kommunen.
Först i slutet av andra världskriget tog byggandet fart igen och enstaka villor byggdes vid Näckrosvägen.
När Solna blev stad den 1 januari 1943 intensifierades bostadsbyggandet och dåvarande chefen för Riksbyggen, Uno Åhrén, lade fram ett stadsplaneförslag med punkthus och smalhus i området. Arkitekt var Arne Strömdahl.
Under åren 1945–48 byggdes tio smalhus samt ett antal punkthus längs med Näckrosvägen och två punkthus längs med Hasselstigen. Även Näckrosområdets sydligaste och västligaste delar erhöll ny stadsplan 1946.
Spårvagnslinjen Sundbybergsbanan lades ner 1959 och ersattes av en busslinje (idag linje 515).
År 1975 öppnades en tunnelbanestation i Näckrosområdets södra delar, där den nord-sydliga förortsbanans nordvästra grenlinje skulle ha gått mot Sundbyberg. Tunnelbanestationen namngavs efter Näckrosdammen och anses vara en av de finare tunnelbanestationerna på den blå linjen.